Barns talutveckling – språket och hjärnan

Min bakgrund i kognitiv neurovetenskap omfattar samarbete inom flertalet internationella forskningsprojekt ledda av bl.a. Patricia Kuhl (UW Institute for Learning and Brain Sciences), Lori Holt (CMU/Center for the Neural Basis of Cognition), samt Luciano Fadiga & Laila Craighero (UNIFE) och Giacomo Rizzolatti (UNIPR). Fokus för min forskning i dessa projekt har varit barns talutveckling. De använda metoderna sträcker sig från eye-tracking, och hjärnavbildning med elektroencefalografi (EEG) till humanoid-robotik.

Trots 150 års forskning, är undersökning om språkets anatomi i hjärnan ännu idag i högsta grad levande. Våra studier pekar på att hjärnaktivitet hos barn som lär sig det omgivande språket (eller flera) är mycket distribuerad (utspridd). Ett exempel på detta är hur språkinlärning för barn – tack vare hjärnans plasticitet – verkar som en lätt ”barnlek”, medan inlärning hos vuxna är betydligt begränsad på flertal lingvistiska plan (fonologi, semantik, och syntax). Enligt detta synsätt bygger den mänskliga talperceptionsförmågan på generella, inte för människan eller för tal specifika, mekanismer. Forskning av detta slag har implikationer för kritiska perioder i inlärning, nedsatta språkliga förmågor i utvecklings- och patologiskt perspektiv, samt för implementering av mänskliga förmågor i AI-/datorvetenskapliga modeller.