Se samtliga publikationer

Vårt väsen trotsar vetenskapen

[Publicerad i Svenska Dagbladet 990808 - återges här med författarens tillstånd]

Människan kan inte reduceras till en genetisk automat. Det finns andra vägar än de naturvetenskapliga till kunskap om hur verkligheten är beskaffad. Gud är inget hjärnspöke.

På Samtider 24/7 skriver professor Dan Larhammar att han inte tror på Gud. De senaste rönen inom neurobiologin, hävdar han, bevisar att alla erfarenheter av Gud är ''i grunden'' mänskliga ''hjärnaktiviteter''. Av detta drar han sedan slutsatserna att dessa erfarenheter bör behandlas som ''hallucinationer'' samt att Gud rimligen inte existerar. Hans tankegångar innehåller emellertid logiska felslut och reduktionistiska förenklingar, och eftersom de slutsatser han drar inte följer av de vetenskapliga undersökningar han hänvisar till, så bör de bemötas - särskilt som felslut och förenklingar av detta slag inte är ovanliga.

Larhammar tycks bekänna sig till den naturvetenskapliga enhetsideologi som dominerar vår civilisation och som säger att tillvaron ''i grunden'' består av materia, strålning, gravitation och andra former av energi. Dessutom finns det enligt denna ideologi naturlagar som bestämmer hur materia och energi omvandlas, och dessa lagar kan endast formuleras och fastställas genom upprepningsbara experiment. Det som inte är bestämt av naturlagarna är ren slump. Enhetsideologin säger vidare att fenomenet liv ''i grunden'' enbart är kemi och att tankar ''i grunden'' enbart är hjärn- aktiviteter.

Gott - men vad är då logik? I grunden enbart en produkt av hjärnaktiviteter? Jovisst, säger enhetsideologin, plus att logikens regler är ''sanna'' i bemärkelsen att de har ett överlevnadsvärde. Det senare visar sig genom att de som har en felaktig logik (felaktig hjärnaktivitet) gallras bort av evolutionen, så att enbart de med den rätta hjärnaktiviteten blir kvar. Men om logiken reduceras till enbart en viss typ av nyttig hjärnaktivitet upphäver man varje rimlig betydelse av begreppet logik. När vi kräver att resonemang ska vara logiska kräver vi inte bara att de ska vara nyttiga för oss själva. Logiken lyfter vårt tänkande just genom att ställa upp regler för sanningar som gäller oberoende av hur vi själva råkar tänka.

Av det faktum att vi använder hjärnan för att formulera logikens regler följer heller inte slutsatsen att logikens regler bara är hjärnfantasier utan koppling till verkligheten runt omkring oss. På motsvarande sätt följer heller inte att Gud endast är en produkt av vår hjärnaktivitet bara för att vi använder oss av hjärnan när vi gör religiösa erfarenheter.

Om man nu tillämpar det ovanstående på Larhammars resonemang kan man fråga sig hur han rättfärdigar sitt eget krav på logisk argumentation. Grundas hans krav på att evolutionen visat att det är nyttigt för honom att tänka så, eller har kravet att göra med att det finns sanningar som gäller oberoende av honom själv? Om han väljer det förra tvingas han dra slutsatsen att hans resonemang gör anspråk på att vara sant, inte därför att det säger någonting om verkligheten, utan endast därför att det är nyttigt för honom själv. Väljer han det senare avvisar han däremot den typ av reduktionistiskt resonemang på vilket han bygger sitt argument mot Guds existens.

Under de senaste seklen har det med jämna mellanrum dykt upp forskare inom modevetenskaperna som hävdat att de senaste rönen slutgiltigt bevisat vad människan innerst inne är. Det kan vara materia (1700-tal), apa (1800-tal) eller en genetisk automat (1900-tal). Inom den nu rådande enhetsideologin är den ultimata beskrivningen en mix av biokemi, cellbiologi, genetik, neurofysiologi, hjärnforskning, datavetenskap och beteendeforskning. Slutsatserna tycks vara att fenomenet människa bäst hanteras med lämpliga kombinationer av medicinering, avel och dressyr. Och denna enhetsideologi har varit framgångsrik i så måtto att flertalet människor nästan (men bara nästan) tror att vi med hjälp av det senaste inom vetenskapen ska finna lösningen på all världens ondska och lidande. Men riktigt så enkelt är det nog inte, för dessa slutsatser bygger på felaktiga förenklingar.

Begrunda till exempel satsen ''Människan är materia'', vilket man väl i sig knappast kan bestrida. En människa består av så och så många gram fosfor, kalcium, kol, syre etc. Det fanns en gång forskare som menade att man genom en sådan kemisk analys hade den slutgiltiga beskrivningen av vad en människa är. Sådant ler vi litet överseende åt i dag. Men när människors livsåskådning på ett motsvarande reduktionistiskt sätt förklaras med hjälp av ny hjärnforskning, då tas det på största allvar, eftersom neurobiologi är dagens modevetenskap.

Men låt oss göra ett tankeexperiment och för en stund ta den grova reduktionismen på allvar. Vi antar att människan bara är fosfor, kalcium osv. Då framstår det för mig som ett mysterium hur en sådan materieklump kan skriva i SvD. Vilka naturlagar är det här som trätt i funktion? Jovisst, också jag är naturvetare och kan ramsan. Livets uppkomst för 3.8 miljarder år sedan, de encelliga organismerna, de flercelliga, de högre djuren med sina nervsystem och det mänskliga språket för kanske 200 000 år sedan. Och denna beskrivning är väl i grova drag korrekt, så långt den nu låter sig rekonstrueras. Men mitt i detta skeende finns som en avgörande ingrediens det vi kallar slump, det oförutsägbara. Där visar det sig tydligt hur bristfälliga de reduktionistiska förenklingarna är. Ingen företeelse, mätbar eller ej, utgör endast ett ''bara''; den är dessutom en mängd andra saker. Den ingår i olika sammanhang - på olika nivåer - med olika grader av komplexitet.

Enhetsideologin står för en stympning av kunskapsbegreppet genom att på ett ensidigt sätt framhäva upprepningsbara experiment som den enda vägen till kunskap. Faktum är att en myc- ket stor del av det vi betraktar som säker kunskap inte kan testas på detta sätt. Istiden och kontinetaldriften är två exempel. Här får vi nöja oss med indirekta metoder och slutledningar som grund för vår kunskap. Vi bygger visserligen fortfarande på direkta observationer, men inte på upprepningsbara experiment.

Experiment är inte vägen till kunskap, det är snarare ett sätt att testa om vissa antaganden om världen kan bekräftas eller vederläggas genom direkta iakttagelser.

Men varifrån kommer då dessa antaganden, själva idéerna? Låt mig ta två exempel för att belysa det som för mig framstår som ett stort mysterium.

I slutet av 20-talet satt en brittisk fysiker, Paul Dirac, och lekte med de nya ekvationer som förklarade atomernas inre struktur. Under sin lek med den snåriga kvantmekanikens formler fann han en variant som gav negativa tecken för energi. Dirac tolkade sin upptäckt så att det förmodligen finns antimateria med vissa specifika egenskaper. En slutsats som bekräftades några år senare.

År 1948 utvecklade en annan fysiker, Dennis Gabor, en invecklad teori som gick ut på att man kunde avbilda tredimentionella föremål på en tvådimentionell yta, utan att information gick förlorad. Hans slutsats förblev ett matematiskt kuriosum eftersom den teknik som krävs för att återge detta ännu inte fanns. Men när lasern uppfanns på 60-talet kunde hans hypoteser testas och de visade sig stämma. Man kan göra hologram.

Kanske invänder nu Larhammar att teorierna gick att testa. Men det var inte själva poängen med de två exemplen. Poängen är frågan: Varifrån kom ideérna? Hur kan det komma sig att människan har utrustas med denna matematisk-logiska förmåga, vars slutsatser ibland får henne att tro på vad som först verkar vara orimligt? För antimateria var en orimlighet när Dirac satt och lekte med sina ekvationer. Och den som vill besvara frågan om människans matematiska förmåga med hänvisning till evolutionen och ''överlevnadsvärden'', ja, den har jag svårt att ta på allvar. Det enda hederliga svaret är: Ren slump.

Och tar vi ytterligare ett steg hamnar vi i kunskap som inte är testbar alls med observationer eller mätningar. Vad ska vi göra med den? Avskaffa den som metafysik och ett ''meningslöst frosseri i abstraktioner''? I så fall får Larhammar avskaffa också matematiken. I början av 1900-talet försökte man bygga en enhetslogik där man utifrån en begränsad uppsättning axiom ville härleda alla sanna matematiska teorem. Dessutom skulle de teorem som härleddes ur dessa axiom aldrig kunna motsäga varandra. Ett fullständigt och invändningsfritt logiskt system, alltså. Det var inte lite man hoppades på. För hade man kunnat konstruera ett sådant system, då skulle man också i princip ha kunnat bygga en ''slutledningsmaskin'' som bevisade allt som är sant och motbevisade allt som är falskt. Materia och kunskap skulle äntligen ha kunnat bli ett. Det var bara det att Gödel 30 år senare lyckades visa att ett sådant system inte finns och förmodligen inte kan finnas.

Vi har en intuitiv uppfattning om att rummet och tiden är kontinuerliga, utan luckor och plötsliga hopp. Mellan två punkter på en linje, godtyckligt nära varandra, måste det finnas oändligt många andra punkter. Om man vill ta sig från den ena punkten till den andra längs linjen måste man passera alla mellanliggande punkter. Men för att denna intuitiva föreställning ska vara användbar inom matematiken måste den ges en precis definition. Kring sekelskiftet fann man en sådan definition och kunde etablera ett direkt ett-till-ett-förhållande mellan tallinjen och de reella talen. Men med Gödels metod visade man på 60-talet att detta kontinuitetsteorem varken kan bevisas eller motbevisas med hjälp av andra talteoretiska system. Vi kommer alltså aldrig att få reda på om vår föreställning om ett direkt samband mellan det fysiska (punkter längs en linje) och det abstrakta (reella tal) är förenlig med resten av matematiken.

Men fysikerna är tvingade att använda de reella talen och nya svårigheter dyker upp när man vill beskriva hur en elektron färdas mellan två punkter. För att kunna beräkna dess bana måste man matematiskt behandla elektronen som en sorts vågrörelse. Den är alltså kontinuerligt utspridd över rummet och befinner sig samtidigt på många olika platser. Men när elektronen kolliderar med andra föremål, och därmed kan observeras, då syns den alltid som en punkt, på en enda plats. I denna paradox framträder kontinuitetsproblemet på en ny nivå, som en spricka mellan våra antaganden om en kontinuerligt sammanhängande värld och våra möligheter till direkt observation. Så det kanske inte finns något enkelt ett-till-ett-förhållande mellan materia och kunskap.

När Larhammar skriver att människans religiösa upplevelser i grunden är hjärnaktiviteter, så verkar han mena att upplevelserna därigenom har fått sin slutgiltiga förklaring. Om någon vill se dem i ett annat sammanhang är han ett offer för hallucinationer eller hänger sig åt att ''frossa i abstrakta begrepp''. Hjärn- aktivitet ska vara den enda legitima tolkningen av det som här sker. Men jag hävdar att det finns många olika och kompletterande forskningsmetoder och förklaringsmodeller till kunskap om de fenomen vi möter i världen, något som inte sällan glöms bort bland naturvetare, som tenderar att se naturvetenskapen som den enda vägen till kunskap om hur verkligheten är beskaffad.

Det finns en gammal buddhistisk berättelse om en ung kvinna som miste sitt barn och höll på att bli tokig av sorg. Hon vägrade acceptera att barnet var dött, vägrade att låta kroppen begravas. Grannarna sa: ''Gå till Buddha. Han är vis och har stor kraft. Kanske kan han gör ditt barn levande igen.'' Så hon tog med sig den döda kroppen och kom inför Buddha med sin sorg och sin vädjan. Jovisst, han skulle göra barnet levande. Men då behövde han en handfull ris från ett hus där ingen dött och där ingen hade någon nära anhörig som dött. Förtröstansfull gav sig kvinnan iväg för att hämta riset. Och alla hon frågade hade gärna hjälpt henne, men ingen kunde uppfylla villkoret. Under sin vandring fick hon höra många berättelser från människor som svårt sörjde sina döda. Vid slutet av sitt liv återvände hon till Buddha och tackade för undervisningen.

Men vad skulle väl den naturvetenskapligt skolade enhetsideologen ha svarat den unga kvinnan? Prozac?

När jag läser professor Larhammars artikel kommer jag att tänka på Sista Rönet, en gestalt i Lars Ahlins roman ''Natt i marknadstältet''. Det är en man som vunnits för vetenskapen. Han fick sitt namn därav att han varje år reste till den kungliga huvudstaden för att på ort och ställe informera sig om det sista rönet inom vetenskapen. När han kom tillbaka till den lilla norrländska kuststad där handlingen i boken utspelas, då var han full av nyheter och hade mycket att berätta för de efterblivna bondläppar som levde i hans hemstad.

Men genom sin vetenskapliga nit kom han ibland i konflikt med sin omgivning. Vid ett tillfälle sökte han upp stadens bibliotek och fann där till sin fasa en mängd ovetenskapliga påståenden i böckerna. Värst var lyriken.

Men hans krav på att dessa böcker borde försvinna väckte inte något gehör hos bibliotekarien. Så han fick ta saken i egna händer. Särskilt ondgjorde han sig över den ymniga förekomsten av ordet ''hjärta''. Varje gång han träffade på det satte han en bock i kanten. Och när han stötte på uttrycket ''mitt hjärtat står i brand'' kunde han inte avhålla sig från en marginalkommentar: ''Obs! Ett hjärta kan inte stå i brand. Hjärtat är nämligen en muskel som pumpar blod. När någon kremeras då? invändes. Haha, är det den sak N.N. åsyftar? Tänk alltid själv!!''

Så när nu professor Larhammar kommentarar det senaste rönet inom neurobiologin förefaller det mig som han missat en del sammanhang och nyanser.

Stig Olsson
Fil dr i växtpatologi, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, Ultuna

Kontakt

Dan Larhammar

Gruppledare:

Prof. Dan Larhammar

e-mail: dan.larhammar@neuro.uu.se

Aktuella tjänster

För tillfället finns inga lediga tjänster.