Se samtliga publikationer

Varför förkasta bara tusen gudar?

[Publicerad i Svenska Dagbladet 990822]

Den som tror på en enda gud har redan förkastat tusentals andra. Alla är de kulturellt betingade minnen som saknar motsvarighet utanför våra hjärnor.

Förvisso är människans hjärna komplicerad, men att i förväg bestämma sig för att den i vissa avseenden skulle vara otillgänglig för naturvetenskapliga studier finner jag något storvulet. Denna antropocentriska syn är dock inte förvånande då religionernas mytologi av tradition gör anspråk på att förklara människans ursprung och särdrag. Kunskapen om våra närmast besläktade arter antyder nu emellertid att vår hjärna kanske inte är så fundamentalt annorlunda som vi tidigare velat tro.

Framför allt måste vi ödmjukt inse att vi i våra hjärnor inte alltid har helt korrekta föreställningar om världen utanför. Vi drömmer när vi sover. Minnen som aktiveras vid syrebrist i hjärnan kan te sig som verkliga händelser. Tolkningar och minnen kan suggereras under hypnos eller samtalsterapi. Hallucinationer eller en känsla av en främmande närvaro har säkert de flesta upplevt. Den som sedan tidiga barnaår fått höra om en allestädes närvarande, övernaturlig kraft kan tro att sådana drömmar och syner har orsakats av denna påstådda kraft.

Förra veckan presenterades nya rön om ett protein i hjärnan som reglerar övergången mellan vakenhet och drömsömn hos hundar och möss. Samma protein finns i människans hjärna och framtiden får utvisa om det påverkar oss på liknande sätt. För människor med drömsömnssjukdomar väcker upptäckten förhoppningar om att vi ska förstå sjukdomen och kunna behandla den. Återigen kan en komplicerad process få en molekylär förklaring, precis som dygnsrytm, aptit och annat som vi vet regleras av molekylära processer i samspel med kända miljöfaktorer. Men en sådan upptäckt skulle inte på minsta sätt förta fascinationen över vad som kan utspela sig i våra drömmar.

Därför är min inställning att vi bör lära oss så mycket som möjligt om hur vi och världen fungerar - sedan får vi se hur långt detta kan leda.

Ett skäl att studera även andliga upplevelser är att religioner ej sällan innehåller paradoxala budskap som hos enskilda individer förorsakar ångest, skam och skuld. Den motsatta åsikten, att kunskap och förståelse bör förtigas, är ett av de mest förödande maktmedlen genom hela världshistorien.

Stig Olssons nidbild av reduktionism antyder att naturvetenskaplig forskning enbart görs på grundämnen. I själva verket bedrivs den på många olika nivåer, i det här sammanhanget från hjärnans signalämnen till beteende och medvetande. Naturvetenskapens framgångar i att förklara världen beror framför allt på principen att ständigt söka observationernas enklaste förklaring och att utsätta alla hypoteser för kritiska tester. Detta görs utan att postulera övernaturliga krafter och utan att i förväg slå fast att vissa fenomen av principiella skäl skulle vara omöjliga att studera.

Även om vi i framtiden kan säga vad som sker på molekylär nivå i hjärnan när vi blir förälskade, kommer vi därmed inte att till fullo förstå vad kärlek är - vi måste också veta vad som händer beteendemässigt och psykologiskt i samspelet mellan individer. Och oavsett hur mycket vi lär oss om allt detta kommer kärleken att trollbinda oss precis som den alltid har gjort. Kunskaperna om processen kan emellertid hjälpa oss att förstå hur vi reagerar med passion eller besvikelse i andra situationer.

Jag instämmer när Stig Olssons säger att naturvetenskap inte är enda vägen till kunskap om mänsklighetens religioner. Ju fler vägar vi kan gå för att öka vår kunskap om religionernas uppkomst och psykologi, desto bättre, så länge de är välgrundade, tillgängliga och kontrollerbara. Poängen med min artikel var just att förena observationer från olika forskningsfält för att se om detta kan ge oss större förståelse. Jag berörde observationer från psykologi (övertolkning av sammanträffanden) och socialantropologi (sociala strukturer) samt människans språkliga förmåga som förmodat viktiga komponenter i utvecklingen av religioner.

Hjärnforskningen har tidigare lämnat ringa bidrag till studiet av religioner, men nu finns mängder av betydelsefulla rön tack vare neurovetenskapens snabba utveckling under 80- och 90-talen. Ingen kan bli överraskad av hjärnans centrala roll i religionssammanhang då det är hjärnan som tolkar våra upplevelser och som gör att vi kan förmedla dem till andra.

Min beskrivning av hur magnetfält kan framkalla upplevelser som ges kulturellt betingade religiösa tolkningar väckte stor uppmärksamhet. Men få om ens någon religionsforskare förvånas över dessa resultat. Religionspsykologer känner sedan länge till kulturens betydelse för individens religionstillhörighet. Att magnetfält kan framkalla autentiska religiösa upplevelser, men med kulturellt betingade tolkningar, förvånar inte heller hjärnforskare eftersom elektricitet och droger redan tidigare visats framkalla sådana upplevelser.

När religionspsykologin på detta sätt får stöd från hjärnforskningen blir det allt svårare att kategoriskt hävda att gudar inte kan motbevisas. I vart fall gör resultaten gudar betydligt mindre sannolika. Dessutom kan det inte undgå någon att såväl teodicéproblemet som paradoxen med flera allsmäktiga gudar på detta sätt får sin lösning, helt enkelt genom att premisserna visade sig vara felaktiga.

Trots att experimenten med magnetfält leder till slutsatsen att miljöfaktorer är avgörande för hur vi tolkar andliga upplevelser, hävdar samtliga kritiker att naturvetenskaplig forskning inte kan ge fullständig kunskap om religiösa upplevelser. Självklart. Det är ju precis detta som är poängen. Kulturen i samspel med hjärnan ger upplevelsen och tolkningen.

Stig Olsson tillskriver naturvetenskapen ståndpunkter som är så märkliga att de faller på sin egen orimlighet, t ex att logik är detsamma som överlevnadsvärde. En annan lika bisarr ståndpunkt är "Slutsatserna tycks vara att fenomenet människa bäst hanteras med lämpliga kombinationer av medicinering, avel och dressyr." Slutligen anför Olsson att poesi på samma sätt som naturvetenskap kan vara ett sätt att förklara världen. Jag har aldrig läst något poem som haft sådana anspråk men däremot många som genom subjektiva tolkningar skänkt mig djupa och berikande upplevelser. Människans natur har utrymme för både subjektiva upplevelser och objektiv kunskap, och ofta kan kunskapen berika upplevelserna. Dock behöver upplevelsen inte alltid ha en exakt motsvarighet i världen utanför hjärnan, vare sig det gäller upplevelse av litteratur, konst, musik, drömmar eller hallucinationer.

Carl-Magnus Stolt är inne på samma linje men fullföljer inte resonemanget. Mekanisk stimulering vid hjärnkirurgi kan utlösa ett minne av lavendeldoft eller ett minne av Mahlers musik. En religiös upplevelse kan utlösas på samma sätt av magnetism, droger eller vid tillfälliga förändringar i hjärnan, orsakade av syrebrist, glukosbrist eller någon annan påfrestning.

Beträffande lavendeln har personen tidigare känt doften. Mahler har hon tidigare hört. Det är minnena som aktiveras. Beträffande den religiösa upplevelsen har personen tidigare hört talas om och sett konstgjorda bilder av religiösa gestalter. Återigen är det minnena som aktiveras. Det är därför människor upplever de "gudar" eller andra religiösa gestalter de redan är bekanta med från sin kultur.

Om nya rön motsäger religionernas traditionella uppfattningar blir reaktionen ofta våldsam. Det viktiga är att man är beredd att granska argumenten och att beakta nya observationer som är relevanta i sammanhanget, och inte reflexmässigt hålla fast vid invanda föreställningar.

Precis som den grekiska mytologin hade kristendomen fel om universums organisation - vi lever inte i dess centrum utan på ett korn i periferin av en galax bland miljarder. Kristendomen och alla andra religioner hade fel om livsformernas ursprung - det dröjde 137 år och tio påvar innan den katolska kyrkan motvilligt erkände att "evolutionen är mer än en hypotes". Religionerna saknar varje rimlig grund för antaganden om själar med evigt liv efter den fysiska kroppens död. Vårt medvetande är intimt förknippat med hjärnans aktivitet, det står och faller med nervcellernas elektricitet och kemi.

Länge fanns tongivande trosuppfattningar om allt detta, men tack vare nyfikenhet och förmåga att kritiskt granska argument och observationer har vi i dag utvecklat mycket rimligare förklaringar.

Jag hoppas att tiden nu är mogen att öppet diskutera information som kan belysa även frågor som varför enskilda människor tillmäter privata upplevelser kosmisk signifikans, hur förnimmelsen av en främmande närvaro kan uppstå och hur en känsla av meningsfullhet plötsligt kan infinna sig. Då samma känslor kan framkallas artificiellt, men upplevs som autentiska, och eftersom tolkningarna betingas av kulturen, förefaller det rimligt att undersöka den enkla hypotesen att inget enda övernaturligt väsen bidrar.

Möjligheten att ingen gud existerar kan kännas omvälvande för många människor. Men den som har uppfostrats att tro på en viss gud har redan förkastat tusentals andra gudar.

Insikten att våra hjärnor inte är ofelbara i sina tolkningar visar varför det är så viktigt att studera hjärnans egenskaper, precis som allt annat, så systematiskt och så objektivt som möjligt. Innerst inne förstår vi alla att en enskild människas hjärna ibland gör feltolkningar - frågan är varför denna insikt ibland så kategoriskt åsidosätts. Självkritiken mot den privata upplevelsen minskar konstigt nog när den tillmäts större generalitet och signifikans. Det borde vara tvärtom. Och viktigast av allt: Förmågan att känna kärlek och empati behöver inte ha koppling till religiös tro. Medmänsklighet handlar om människor och inte om tro på övernaturliga krafter.

Dan Larhammar
Prof i molekylär cellbiologi
Inst f neurovetenskap, farmakologi, Uppsala universitet

Kontakt

Dan Larhammar

Gruppledare:

Prof. Dan Larhammar

e-mail: dan.larhammar@neuro.uu.se

Aktuella tjänster

För tillfället finns inga lediga tjänster.