Se samtliga publikationer

Uppenbarelsens neurobiologi

[Publicerad i Svenska Dagbladet 990724]

En stor del av världens människor tror på en eller flera gudar av vilka många anses vara allsmäktiga. Enkel logik säger därför att flertalet troende tillber gudar som enligt andra religioner inte har något inflytande eller ens existerar. Detta är i sig skäl nog att ställa sig frågan om ens någon enda gud finns. Frågan blir än mer brännande mot bakgrund av att människors övertygelse om sin egen guds berättigande ej sällan är så stark att grymma krig har förts och förs i "rätta" gudars namn.

Frågan är emellertid inte lätt att besvara. Visserligen medger religiösa företrädare och anhängare vanligtvis att gudars existens aldrig kan bevisas, men de är samtidigt snara att påpeka att därmed kan gudars existens heller inte formellt motbevisas, då religioner per definition handlar om tro, inte vetande. Men mot bakgrund av de anspråk på absoluta sanningar som många troende tillskriver sina gudar, förefaller det närmast arrogant att så lättsinnigt avfärda den brist på logik som tar sig uttryck i ömsesidigt uteslutande gudar och i förlängningen bittra religiösa konflikter.

Samma svårighet att bevisa icke-existens gäller nämligen många andra företeelser som vi utan vidare accepterar som motbevisade.

Även om det är omöjligt att formellt belägga att älvor inte existerar, för att nämna ett exempel, kan vi på goda grunder konstatera att deras förekomst är så ytterst osannolik att det inte finns några skäl att ta hypotesen på allvar.

Hur ska man då närma sig frågan om huruvida gudar existerar? En möjlighet är att rikta uppmärksamheten mot människan själv. Det är ju människorna som har upplevelser som övertygar dem om gud(ar)s existens. Detta ger oss två intressanta infallsvinklar, av vilka den första är människans hjärna.

Hjärnan är av central betydelse för alla typer av upplevelser, inklusive religiösa sådana, och är dessutom en förutsättning för förmågan att förmedla det upplevda till andra. Vad sker i hjärnan när personer erfar upplevelser av religiös natur? Och är detta något som kan manipuleras genom yttre påverkan?

Min andra infallsvinkel är evolutionen. Sedan mer än hundra år vet vi att människan, liksom alla andra levande varelser på jorden, är resultatet av en evolutionär process. Om människor, åtminstone vissa, nu har en förmåga att uppleva gudar bör alltså denna förmåga ha uppstått under evolutionen, förmodligen någon gång under de få miljoner år som gått sedan vi skildes från våra närmaste släktingar, schimpanserna, med vilka vi delar 98,5% av vår arvsmassa.

Kort sagt: Hur och när uppstod förmågan att ha religiösa upplevelser? Och varför? Låt mig berätta om några tankeväckande rön från den biologiska forskningens frontlinjer.

En fascinerande serie experiment har rapporterats av en forskare i Canada vid namn Michael Persinger. Frivilliga försökspersoner fick bära en hjälm i vilken svaga magnetfält, ungefär lika starka som från en hårtork men av mer komplicerat slag, kunde alstras vid tinningloberna. När magnetismen slogs på vid högra tinningloben rapporterade ungefär hälften av försökspersonerna en stark närvarokänsla av något mänskligt eller annat väsen.

Upplevelserna tycks ha samband med att aktiviteten i tinningloberna blir osynkroniserad. Med andra ord, när hjärnans två hemisfärerer är asynkrona tycks hjärnan tolka detta som ytterligare ett jag, en närvaro av någon främmande. Andra upplevelser som beskrevs var frikoppling från kroppen, barndomsminnen eller drömliknande hallucinationer.

En intressant aspekt av experimenten är den typ av främmande närvaro som beskrevs av olika försökspersoner. Katoliker upplevde jungfru Maria, protestanter såg Jesus, muslimer såg Allah. En icke-troende person upplevde sig vara en munk i ett tibetanskt tempel.

Upplevelsen av i grunden samma fenomen fick alltså helt olika tolkningar beroende på vilken religion personen redan var bekant med. Dessutom kunde tolkningar suggereras fram, t ex genom att spela österländsk musik i bakgrunden.

Individens jag-känsla tycks vara lokaliserad till den vänstra hjärnhalvan där bl a viktiga språkcentra är belägna. Persingers hypotes är att om den högra tinningloben stimuleras kan ytterligare en jag-känsla uppstå och upplevas som en närvaro av någon eller något annat, ibland av övernaturlig karaktär. Tillfällig obalans mellan tinningloberna kan orsakas av sänkt syrenivå, förändringar i blodsockret och en rad andra naturliga faktorer. Dessa biologiska förändringar kan i sin tur utlösas av krissituationer, långvarig ångest, dödsfara, höga höjder, svält/fasta, förändrad dygnsrytm och andra fysiologiska faktorer.

Flera andra observationer ger visst stöd för Persingers resonemang. Till att börja med har samtliga människor hallucinationer av olika slag. Eftersom dessa inträffar under sömn kallar vi dem drömmar. Det är vanligtvis inga problem att skilja drömmar under sömn från verkliga händelser, men säkert har de flesta upplevt att det ibland kan vara svårt med gränsdragningen, särskilt om vi drömmer vid uppvaknandet. Många har också upplevt hur tankar kan skena iväg okontrollerat vid insomning. Vid sömnsjukdomen narkolepsi är gränsen mellan drömsömn och vakenhet mycket diffus, vilket kan upplevas som oerhört besvärande för patienterna.

Under drömmar är det inte ovanligt att personer känner sig frikopplade från sin kropp och t o m kan uppleva sig betrakta sin egen kropp utifrån. Detta tillstånd, utanför-kroppen-upplevelse (OOBE, out of body experience), kan även infinna sig när man förlorar medvetandet eller är nära att avlida.

Personer som varit nära att dö, eller som varit döda under några sekunder, rapporterar ibland förutom OOBE en serie andra upplevelser såsom känslan av att snabbt färdas genom en tunnel mot ett ljus, känslan av att livet passerar revy med många barndomsminnen, och känslan av att se avlidna släktingar eller en gudomlig gestalt. Detta brukar sammanfattas som en nära-döden-upplevelse (NDE, near death experience).

De upplevelser som ingår i NDE tycks vara förenliga med de fysiologiska förlopp som drabbar en döende hjärna. Tunneleffekten kan bero på syrebrist i ögats näthinna eller hjärnans syncentrum. Likaså kan aktivering av gamla och nyare minnen ske som ett resultat av syrebrist. Liknande effekter kan uppstå när olika delar av hjärnan stimuleras elektriskt.

Kan inte utanför-kroppen-upplevelsen tyda på att något lämnar kroppen, en själ eller någon form av medvetande? Anekdoter i populärlitteraturen berättar om personer som i samband med NDE gjort observationer trots att de har varit kliniskt döda under en kort stund, observationer som de endast kan ha gjort genom att lämna kroppen. Emellertid har denna typ av berättelser många brister och flertalet är mycket svåra att kontrollera. Dessutom kan viss information tas emot av sinnesorgan även omedelbart efter att hjärtat slutat slå, t ex via hörseln. Detta gör att man måste starkt ifrågasätta dylika berättelser.

Vidare kan NDE-liknande upplevelser utlösas av vissa läkemedel. Exempelvis kan narkosmedlet ketamin ge upphov inte bara till OOBE utan också andra delar av en nära-döden-upplevelse, men utan att patienten är nära att dö. Även substansen ibogain och vissa droger som LSD har rapporterats ge liknande upplevelser.

Sammantaget tyder dessa observationer på att såväl direkt religiösa upplevelser som OOBE och NDE utspelar sig inuti hjärnan utan någon motsvarighet i verkligheten utanför.

Med andra ord tycks religiösa upplevelser sakna övernaturlig grund och verkar uteslutande äga rum i enskilda personers hjärnor.

Likväl är dessa typer av upplevelser mycket intensiva och omvälvande. Människor har i grunden ändrat sin livssyn efter enstaka sådana händelser. Hur kan det komma sig att våra hjärnor är så benägna att acceptera upplevelser som saknar förankring i verkligheten utanför?

Tankar lämnar inga tydliga spår i evolutionen. Därför är det svårt att veta vad som rörde sig i våra förfäders tankar innan de första kulturerna och skriftspråken etablerades. Icke desto mindre kan vissa hypoteser vara värda att begrunda beträffande den tidiga människans begynnande religiositet.

En karakteristisk egenskap hos människan är det eviga sökandet efter orsakssamband. Genom att förstå sambanden i omvärlden, och genom minnets förmåga att lagra denna information, blev våra förfäder allt bättre rustade att förutse sannolika framtida händelser, och därmed att planera inför dessa. Men om vi får tro evolutionsbiologen Richard Dawkins har sökandet efter orsakssamband slagit över till ren besatthet så att människan letar efter samband även där det inte finns några. Vi ställer frågor om mening eller plan även där sådan saknas, exempelvis huruvida det finns någon övergripande mening med livet eller universums existens.

Denna strävan att finna samband kan även i enkel form observeras hos djur. Både råttor och fåglar upprepar i laboratorieexperiment de rörelser de råkade göra just när de fick mat, allt i förhoppningen att få mer. Även om maten ges helt slumpmässigt kan det ta mycket lång tid för djuren att inse att ritualen är irrelevant för belöningen. På samma sätt kan riter och vidskeplighet etableras hos människor, ofta exemplifierat med skrockfulla idrottsutövare.

En annan variant på detta tema är vår fascination inför oväntade sammanträffanden, händelser vi ofta tillskriver en bakomliggande "mening" eller högre makt. Vår fascination beror helt enkelt på att våra hjärnor är dåliga på att registrera alla situationer då sammanträffanden inte äger rum och därmed är vi också urusla på att beräkna sannolikheter för händelser.

Som en del i det komplicerade begreppet medvetande ligger en insikt om att andra individer också har förmåga att tänka och känna medvetande. Många kulturer har extrapolerat denna förmåga till att gälla även andra varelser än människor, däribland påhittade väsen som älvor, troll och gudar.

Ytterligare en faktor är språket, som sannolikt bidrog kraftigt både till uppkomsten av medvetande och utvecklingen av gudsbegreppet, eftersom det är en förutsättning för att tankar ska kunna förmedlas. Jag kan till och med tänka mig att språkets förmåga att förmedla abstrakta idéer har slagit över och förfört människor att frossa i abstrakta begrepp, på samma sätt som letande efter mening har skenat iväg. Därmed har tankarna kring religionernas innersta natur blivit en lek i abstraktionskonst.

Slutligen finns det ytterligare ett biologiskt skäl som är förenligt med, och kan ha stimulerat, uppkomsten av mer organiserade religioner. Detta är benägenheten hos människan liksom hos många andra arter av däggdjur, inte minst våra närmaste släktingar, att etablera sociala hierarkier. Hos vissa individer är drivkraften stark att söka en ledarställning medan andra finner en mer framgånsrik livsstrategi genom att i lämplig utsträckning underordna sig. Den individ som söker dominans kan använda religiösa argument, som påstådd kontakt med högre makter, för att uppnå sina syften. Den som är beredd att underordna sig accepterar den dominante individen eftersom denne har gudomlig inspiration.

Religionen som socialt sammanhållande kraft kan ha varit av stor betydelse för hur framgångsrika människogrupper en gång var i sitt samarbete, både för att skaffa föda och för att bekämpa andra grupper. Dessutom bör vi inte glömma att religiös övertygelse kan leda till en benägenhet att kämpa vidare i till synes hopplösa situationer.

De evolutionära resonemangen och de nya forskningsresultaten om hjärnan ger oss nya insikter om religionernas natur. En falsk känsla inuti hjärnan av en främmande närvaro kan ge intryck av högre makter. Nära-döden-upplevelser med aktiverade minnen av avlidna personer kan ha varit inspirationskällor till föreställningar om evigt liv. Därtill bidrar sociala faktorer till att upprätthålla religioner.

I ljuset av dessa rön blir slutsatsen att alla idéer och ståndpunkter som uttalas av människor, i grunden är resultat av våra hjärnors aktiviteter, utformade genom en evolutionär process och påverkade av sociala sammanhang. Principer som lanseras och tillämpas med religiösa motiveringar bör därmed inte automatiskt ha företräde framför andra ståndpunkter.

Får man då verkligen forska på hjärnans religiösa upplevelser? Svaret blir en motfråga: Ska vi fortsätta mörda varandra på grund av hjärnspöken som påstås ha övernaturligt ursprung?

Förvisso kan man snärja in diskussionen om gudars existens i formalismer kring vad som går att bevisa och inte. Men det viktigaste är att studera vad som sker i oss själva och i verkligheten runt omkring oss och sedan försöka dra de rimligaste slutsatserna av detta.

Dan Larhammar
Prof i molekylär cellbiologi
Inst f neurovetenskap, farmakologi, Uppsala universitet

Kontakt

Dan Larhammar

Gruppledare:

Prof. Dan Larhammar

e-mail: dan.larhammar@neuro.uu.se

Aktuella tjänster

För tillfället finns inga lediga tjänster.