Problemen kvar för Estoniaöverlevare, UNT.se

2012-04-08

Drygt en fjärdedel av de svenskar som överlevde Estoniakatastrofen 1994 har fortfarande uttalade symtom av så kallad posttraumatisk stress och nedsatt psykisk hälsa.

Sådana utdragna besvär är vanligast bland dem som förlorade någon nära anhörig i katastrofen.
Det framgår av en studie som publiceras i facktidskriften Journal of Traumatic Stress.
– Våra resultat ligger i linje med vad man sett i några andra studier efter stora katastrofer. De flesta återhämtar sig psykiskt inom ett år, men en betydande minoritet fortsätter att besväras av uttalade posttraumatiska stress även efter många år, säger psykologen Filip Arnberg, doktorand vid Centrum för katastrofpsykiatri, Uppsala universitet.

I studien har 34 av de 51 svenskar som räddades ur vågorna efter Estonias förlisning i september 1994 besvarat flera frågeformulär som brukar användas för att skatta posttraumatisk stress och psykisk hälsa. Tidigare har liknande enkätundersökningar med de överlevande gjorts tre månader, ett år och tre år efter Estoniakatastrofen.

En jämförelse av resultaten från de fyra enkättillfällena motsäger det gamla talesättet att tiden läker alla sår. Detta gäller långtifrån för alla överlevande från Estonia.
– Visserligen är det glädjande att majoriteten av de överlevande, som under många timmar var utsatta för akut livsfara, återhämtade sig redan inom ett år. Ändå är det anmärkningsvärt att det för övriga överlevande nästan inte skett några förändringar alls efter den tiden, säger Filip Arnberg.

När frågeformulären besvarades 14 år efter katastrofen rapporterade drygt var fjärde så stora besvär av till exempel ofrivilliga starka minnesbilder, mardrömmar och rädsla för att möta sådant som påminner om händelsen att de kan ha så kallat posttraumatiskt stressymtom.

Det är mycket vanligt att personer som varit med om någon katastrof har psykiska stressreaktioner under den första tiden. Tre månader efter Estoniakatastrofen hade nära hälften av de överlevande tydliga tecken på posttraumatiskt stressyndrom, men efter ett år hade andelen med sådana besvär minskat rejält.
– För dem som själva överlevde men förlorade sin make eller maka, föräldrar eller någon annan nära anhörig i vågorna var däremot andelen som snabbt återhämtade sig betydligt lägre, säger Filip Arnberg.

Av de överlevande fick mer än två tredjedelar någon form av akut krisstöd under det första året och drygt fyra av tio har fått någon psykologisk eller farmakologisk behandling på grund av svåra stressreaktioner, depression eller ångest. I samtliga fall påbörjades behandlingen under det första året efter katastrofen.
– Vår studie kan dock inte besvara frågan om vilket värde krisstödet och behandlingen hade. Det är dock notabelt att mer än hälften som fick behandling hade den i mer än tre år och att enstaka överlevande fortfarande fick behandling efter 14 år, säger Filip Arnberg.

Flera år efter Estoniakatastrofen präglades av en debatt om de döda kropparna skulle bärgas och begravas eller inte. Först i februari 1999 kom beslutet att förlisningsplatsen i stället skulle betraktas som en grav.
Kan den utdragna ovissheten ha försvårat för överlevande som förlorat nära anhöriga att återhämta sig?
– Det vet vi inte. Detta är en liten studie och därmed förknippad med osäkerhet i detaljerna. Men det är viktigt att belysa dels att de flesta överlevande har bemästrat den psykiska påfrestningen, dels att de som drabbas hårdast riskerar att besvären blir kroniska. Vi behöver utverka större tillgänglighet till effektiv behandling, säger Filip Arnberg.

FAKTA: ESTONIA-KATASTROFEN

  • Estoniakatastrofen 28 september 1994 är den största fartygskatastrof som någonsin inträffat i fredstid i nordiska vatten. Av de 989 ombordvarande överlevde bara 137. Bara 51 av de 583 passagerare som var svenska medborgare överlevde.
  • Estonia förliste i mycket hårt väder, med vindstyrkor på över 23 meter per sekund och 10 meter höga vågor. Först efter flera timmar anlände räddningshelikoptrar och kunde ta upp överlevande från räddningsflottar och kullvälta livbåtar.
  • De flesta av de omkomna hann aldrig lämna Estonia innan färjan sjönk. Många drunknade också eller dog av köldskador i det 10 gradiga vattnet innan hjälp kom till platsen.

Av: Åke Spross ake.spross@unt.se

 

Se hela artikeln